Utvald-bild_mb42016Nigeria

I Owalla spirar framtidshoppet

Möt fembarnsmamman och företagaren Ojochenemi i byn Owalla.

Rambild
skugga

Från beroende till egen företagare

Hon ler välkomnande mot mig, omgiven byns barn och ungdomar. Ojochenemi lever under enkla förhållanden precis som alla andra här i byn Owalla. Byn kallades förut för en ”lepraby” och det var dit man hänvisade de leprasjuka att bo isolerade från andra. Idag har byn vuxit samman med annan bebyggelse. Här i byn föddes Ojochenemi för 45 år sedan och här har hon vuxit upp. Hon hade förmånen att gå några år på lågstadiet. I byn träffade hon sin man och idag har familjen fem barn.

Enkel affärsidé blev succé

Allt blev annorlunda för Ojochenemi och de andra i byn när Lepramissionen såg deras hunger och utsatthet. Owalla ingår som en av sex byar i ett stort byutvecklingsprojekt. I Owalla startades bland annat ett arbete med att få igång självhjälpsgrupper. Alla i i en självhjälpsgrupp sparar en mindre slant regelbundet och kan sedan låna ur den gemensamma kassan för att starta en liten affärsverksamhet, till exempel med höns eller getter. Ojochenemi lånade pengar för att köpa säd hos en bonde i närheten. En 100-kilos säck med malen säd hade hon aldrig haft råd med själv, utan hon lånade i självhjälpsgruppen. I gruppen finns idag 60 personer.

Betalade av lånet på kort tid

Hemma i byn portionerade hon upp säcken i förpackningar på 1 kilo och sålde därefter till andra bybor. På varje paket gjorde hon en liten vinst som hjälpte henne att på ganska kort tid betala av lånet. Nu säljer hon inte bara säd, utan också bönor, ris, lök, kokosnötter och olja. Iklädd självhjälpsgruppens gröna tröja berättar hon ivrigt för mig om sina planer på att utveckla verksamheten ännu mer.

Fått nyvunnet mod

Ojochenemi uppskattar seminarierna som Lepramissionen anordnar. Genom dem får hon till exempel veta hur hon kan öka sin försäljning och hur enkel bokföring går till. Nya kunskaper har även gett bättre självförtroende så byborna nu vågar åka in till staden i närheten och begära hjälp till sin by av myndigheterna. Det har man inte vågat förut, och man visste inte att man hade lika rätt som alla andra till exempelvis el, skola och hälsocenter. Nu vet de att myndigheterna inte har tagit de ansvar de skulle ha gjort, bland annat på grund av korruption och okunskap om lepra. Ojochenemi berättar om allt detta, men det som gör henne mest stolt är något annat. Sonen Raphael har klarat av grundskolan och ska läsa biokemi på universitet!


Vill du vara med och ge sådana som Ojochenemi makt att komma ur hopplöshet? Swisha en gåva till 9003930 eller se fler sätt du kan hjälpa lepradrabbade på.

Det här reportaget har tidigare publicerats i månadsbladet Uppdrag Lepra nr 4, 2016 som du läser i sin helhet här: