Reportagehuvudbild-och-puffIndien

Hon nekades vård av sin egen familj

Med 50 års erfarenhet av lepra vet indiska Moharmat hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd ensam. Ta del av hennes starka livsberättelse!

UL12016_Moharmatlitenbild
skugga

Solen värmer skönt när vi kommer till byn bredvid sjukhuset i Champa.I byn finns många lepradrabbade. Vi ska besöka den veckovisa samlingen för självhjälpsgruppen för lepradrabbade. Här samlas man för att tvätta händer och fötter för att förebygga sår. Moharmat, en mycket vacker kvinna med tydliga funktionshinder, är samordnare för dessa möten. Hon är 60 år, men hennes erfarenhet av lepra börjar långt tidigare:

–När jag var tio år fick jag ont i magen och mina föräldrar tog mig till en läkare. Det var inte något fel på magen, men som tur var såg läkaren mina fläckar, förstod att jag hade lepra och gav mig medicin.

Bortgift vid 15 års ålder

Vid den tiden fanns inte medicin som botade, men man kunde hejda sjukdomens fortskridande. Det gick bra för Moharmat tills pappan som arbetade inom posten blev stationerad i enannan by. När familjen flyttade, hade de inte råd med medicin. Samtidigt bestämde sig fadern för att gifta bort Moharmat, som då var 15 år. Så småningom kom leprafläckarna tillbaka. Moharmat gick till sin man och sina svärföräldrar, visade dem fläckarna och sa att hon måste träffa en läkare, men fick svaret:

–Varför då? Det är inget som är fel med dig, det är bara vanliga fläckar!

Moharmat förstod att hon inte kunde övertyga familjen. Jag stannar upp i samtalet och undrar inom mig om hon förstod det olyckliga i det beslutet – att det skulle leda till obrukbara händer och fötter och ett liv i fattigdom. Även om jag har hört liknande berättelser chockeras jag än en gång av livets realitet. Här sitter jag bland många lepradrabbade som noggrant tvättar sina händer och fötter. Hur många har som Moharmat försökt föra sin talan, men inte kommit någon vart?

Lämnad för alltid

När Moharmat fött sitt första barn, bad hon än en gång att få tala med en läkare om leprafläckarna, men mannen och svärföräldrarna lyssnade inte på henne. När nästa barn kom, hade Moharmat förlorat känseln i ett finger, och hon kunde inte riktigt knyta handen. Först då tog familjen henne till Lepramissionens sjukhus i Champa, där de sedan lämnade henne. För alltid.

Nu butiksägare

Det var självfallet en mycket tuff tid, och efter att hon hade fått sin behandling tiggde hon under en tid för att överleva. Lepramissionen och även hennes barn som då blivit större, såg situationen och sa åt Moharmat att hon inte kunde leva så. Tillsammans gav de henne ett lån på 2 000 rupies så att hon kunde öppna en liten kiosk

– Affärerna går bra, säger hon och ler och visar sin tacksamhet genom att ge mig en klubba.

Text och foto: Silje Majholm

Vill du hjälpa sådana som Moharmat att föra sin talan och se till att fler får snabb behandling? Följ oss på www.facebook.com/lepramissionen och eller ge en gåva direkt. Artikeln är publicerad i vårt månadsblad Uppdrag Lepra nr 1 2016 som du kan läsa i sin helhet här.