Nu-kan-barnen-få-gå-i-skolaDR Kongo

En stång fisk står för framtidshopp

Lepramissionens Leif Agnestrand berättar om sitt möte med en åttabarnsfamilj i byn Bulu i DR Kongo.

Maishas-man
skugga

Det är 34 grader varmt, och jag sitter i en fyrhjulsdriven jeep, som skakar fram på den leriga jordvägen genom urskogen. Plötsligt breder den mäktiga Kongofloden ut sig framför oss som ett stort hav. För att komma vidare måste vi åka färja över floden. Färjan, som bara rymmer fyra bilar, tar oss så småningom över den breda floden. Jag har åkt många gånger över floder i Afrika och denna resa var bland de enklaste. Det var som att åka på ett hav. Det fanns två starka dieselmotorer och då tänkte jag att om en stannar, så finns en kvar. Jag visste nämligen att det fanns höga vattenfall lite längre ner utefter floden.

Där vägen tar slut.. och ytterligare en bit

På den västra stranden av floden ligger byn Luozi. Från Luozi kör vi sedan vidare in i urskogen för att komma till byn Bulu, och det är i den byn som vägen slutar. Bulu ligger i provinsen Bas-Kongo i Kongo-Kinshasa. Den lilla byn ligger mycket vackert i grönskan vid Kongoflodens strand. Här bor 518 invånare, flera av dem är drabbade av lepra och funktionshinder. I byn frodas vidskepelse och andedyrkan, och här verkar tiden på flera sätt ha stått stilla.

Dödsklagan

Under ett enkelt grästak, vid byns huvudgata, har ett 70-tal bybor samlats för att träffa oss. Samtidigt som vårt samtal pågår, hör vi att många människor har samlats i ett hus en bit längre bort. En bybo har dött tidigare på dagen och nu har man, som seden påbjuder, dödsklagan. Liv och död i Afrika hör väldigt mycket ihop. Döden är en del av livet då det finns så mycket sjukdomar. Efter samlingen besöker jag flera familjer, och får se vad Lepramissionen betytt för dem. De har fått kunskap i olika ämnen men också praktisk hjälp.

En stång rökt fisk som tack

Maisha heter en lepradrabbad kvinna, som bor i byn tillsammans med sin man och åtta barn. Både Maisha och hennes man är fiskare till yrket. De har fått hjälp med redskap och att laga den gamla kanoten.

– Nu kan vi fiska igen, och vi får så mycket fisk att vi både kan röka och salta in den, förutom att sälja den färsk, säger Maisha och strålar med hela ansiktet.

– Vi kan också betala skolavgifter för våra barn och köpa nya fiskeredskap då det behövs, berättar hon vidare. Så ber hon oss att tacka alla som genom Lepramissionen hjälpt dem. Som ett synligt tack lämnar hon över en stång rökt fisk till oss.

På väg hem från Bulu känner jag mig så tacksam! Att få vara en länk i att göra skillnad för de svaga känns mycket tillfredställande. Projektsamordnaren sitter och håller den rökta fisken, fisk som för oss i väst inte är så värdefull. Men för familjen i Bulu, är det ett tecken på stor rikedom och säkerhet långt in i nästa generation. Detta är hjälp till självhjälp på ett praktiskt plan. Tänk att vi kan nå ut till dem som bor där vägen tar slut, och ibland längre bort än så, och göra skillnad för dem!   Text och foto: Leif Agnestrand, projekthandläggare